Varför drabbar allting oss?!?

Jag är så himlans ledsen att alltid behöva råka ut för en massa skit! Nu är det dax igen. Är inlagd på sjukhus med min minsta som inte mår bra alls. Och just idag mår även jag skit. Det är på dagen två år sen min älskade mamma gick bort och såren är INTE läkta! Hade behövt hennes stöd nu...
Lillsnäckan har kritiskt låg nivå av blodplättar och får inte lämna sängen utan skyddshjälm. Läkarna är rädda att hon trillar och slår sig, då kan hon förblöda om det vill sig illa. Det såg mörkt ut igår när vi kom in akut och värdena idag var sämre. Hon har fått dropp idag som skulle boosta hennes imunförsvar, bara halva kuren -resten får hon imorgon. Man hoppas "kickstarta" produktionen av blodplättar och kan nu bara vänta och se. Känns tryggt att de skickar alla prover till Lunds universitetssjukhus och konfererar med MAS om ev åtgärder. Men det är ju inte utan att man känner sig totalt hjälplös!
Dessutom har jag begåvats med tre barn som inte alls gillar att se på tv/film utan hellre tumlar runt utomhus. Inte den bästa sysselsättningen när man börjar blöda för minsta lilla. Försök få in det i skallen på en envis å mycket bestämd treåring som är rastlös bortom alla gränser...
Nu sover hon. Det borde jag också göra, men tårarna flödar och jag är fruktansvärt arg! Arg för att jag inte kan hjälpa min dotter, arg för att jag inte kan kontrollera situationen. Jag har inte ätit på snart två dygn. Vill inte. Kan inte. Blotta tanken på vad som skulle kunna hända...(gud förbjude)...gör mig totalt vettskrämd. Har en stor klump i magen. Skönt att veta att man har vänner som stöttar, tack alla, ni e för goa!
Hör min dotters ord eka i huvudet; mamma jag älskar dig, du e bäst. Hon kramade min hand så hårt... Men nu sover hon. Vågar knappt smeka hennes lilla kind, tänk om hon får en blödning... Mitt lilla hjärta, om jag ändå kunde göra något för dig.

Jag älskar dig / mamma